Två dagar kvar

Ok, så det drar ihop sig. Har just kommit hem ifrån Stockholm där jag tillbringat nästan en vecka med tre av fem syskonbarn för att leka, mysa och säga hejdå. Kul att för en gångs skull vara där och inte behöva jobba utan faktiskt bara umgås.

Under tiden jag var där fick jag ett mail från Angelic som ville förvana mig om att byn där barnhemmet ligger är en av de fattigaste delarna i området: enligt henne är barnhemmet i princip ett plåtskjul där det är ett otroligt stort behov av hjälp på alla plan.

Jag uppskattar verkligen denna förvarning, för av någon underlig anledning är detta inte något jag direkt fokuserat på. Det har varit så mycket annat att tänka på med hela den här resan. Men detta mail har nu fått mig att fundera en hel del; HUR förbereder man sig egentligen mentalt på en sån sak? Jag har just kommit hem från en fullkomligt underbart kärleksfull familj där barnen är i centrum, har princess-kläder och fantastiska rum med leksaker i mängder, precis som jag själv hade när jag var liten. Hur mycket jag än tänker på det känner jag att jag inte ens kan föreställa mig hur det är att växa upp i en sådan miljö som den som beskrevs i mailet. Jag har levt på tok för långt ifrån dessa förhållanden för att ens i min vildaste fantasi kunna föreställa mig hur det kommer vara. 

Jag vill vara mentalt förberedd och känna mig o-chockad när jag kommer dit, men vet inte hur. Efter all denna fundering ska det bli ganska skönt att bara komma dit och äntligen få se hur det faktiskt är. Men som sagt, på söndag bär det av, så om ett par dagar så behöver jag inte försöka föreställa mig längre utan då vet jag.

Tiden fram till söndag kommer gå åt till att packa resterande grejor, flyttstäda lägenheten och säga hejdå till de andra två syskonbarnen, resten av familjen och alla kompisar. Hitintills har jag inte känt mig särskilt nervös eller orolig inför resan, så den stora frågan nu är väl om jag kommer vakna på söndag morgon i panik och undra vad det är jag har gett mig in på... ;-)

En förmögenhet i tablettform

Efter en facebook-förfrågan har jag nu, alldeles gratis, fått tag på ett resemyggnät! Malin, en gammal basketkompis, överlämnade det på en trevlig lunch idag (återigen, stort tack!) och jag blev ännu mer nöjd när märket visade sig vara ”Spider”, eftersom syftet med mitt myggnät då inte är just att skydda mig mot mygg, utan snarare mot spindlar…! Jag kommer ju inte få en blund i ögonen om det finns minsta risk för åtta-benigt sängsällskap (och nej, diverse spindelhistorier är INTE välkomna här som kommentarer!). Just den här extrema spindelfobin går ju inte riktigt hand i hand med min Sydafrika-resa, men är jag nu modig på så många andra plan, så får jag ju försöka samla mig även när det gäller detta (läs: jag scannade såklart internet innan jag bokade resan, och väldigt många Sydafrika-resenärer hävdade att de inte stött på en enda spindel under sin resa). Nya, modiga Anna is in town! (lätt att säga här hemifrån…!).

Här snackar vi verkligen ett resande apotek!

I övrigt har jag insett att jag endast kommer ha plats för en uppsättning kläder. Mitt reseapotek lär nämligen ta upp mer än halva min packning! Inte blev det ju mindre efter förra veckans aggressiva infektion som nära på slutade med att jag blev inlagd. Så nu har det utökats med ännu flera burkar, tabletter och vätskor. Undrar om jag ens kommer in i landet med det här?! Dessutom har det ju bidragit till att resekassan halverats, så till helgen borde jag nog ställa mig på stan med min gamla följt och en hatt…

Eufori?

Nu har jag hunnit igenom lite mer av infomaterialet och bland annat lärt mig att ens upplevelse av den nya kulturen ofta genomgår fyra faser; eufori (påminn mig om att detta endast är en fas om jag i mina första inlägg skriver att allt enbart är fantastiskt! ;-)), chock, acceptans och anpassning samt den fjärde fasen där man gärna vill kategorisera kulturen i bra och dåligt. Ska bli intressant och se om det stämmer.
Jag har också lärt mig att:

• Afrikaner tydligen är helt frälsta i så kallade braais, dvs barbeque-tillställningar där allt möjligt kött grillas. I Sydafrika är detta tydligen ”a way of life”, vilket passar mig alldeles utmärkt eftersom jag älskar kött och då specifikt grillat sådant.
• ”South Africans have a reputation for enjoying the occasional drink”. No comments needed.
• Sydafrikaner pratar generellt väldigt högt. Återigen, utmärkt eftersom jag hör så dåligt!;)
• Blod för blodtransfusioner testas extremt noga och att risken att bli hiv-smittad genom transfusion därför är väldigt liten. Detta är en mening som gjord att läsa högt för mamma, eftersom det var just detta hon hängde upp sig på de första dagarna efter ”outandet”  om min resa. Personligen anser jag att man kanske inte behöver utgå från att man ska behöva en blodtransfusion om man bara är borta ca 10 veckor…

Nä, jag tycker det låter väldigt bra och just nu ser jag ingen anledning till att eufori-fasen inte ska hålla i sig.

Förberedelser

Nu börjar det närma sig och det känns sååååå spännande!

Saker och ting börjar falla på plats också. Vaccineringen snart klar, försäkringarna fixade, lägenheten i princip uthyrd (bara kontrakts-skrivning kvar), packlistan börjar bli klar, ny ryggsäck inhandlad, Sydafrika-bok beställd på Adlibris - ja, det går ganska bra med andra ord!

Idag fick jag också intropaketet med en massa information, samt mail för första gången från Angelic som kommer vara min kontaktperson där nere. Det låter fantastiskt bra alltihop! Hon berättade mer om barnhemmet, uppgifterna där och  frågade vad jag ville engagera mig med på helgerna. Och bäst av allt – hon påminde mig om att ta med badkläder och sololja eftersom de tydligen bor väldigt nära stranden! Sommar i 2-3 månader till - vilken lyx!