Ok, så det drar ihop sig. Har just kommit hem ifrån Stockholm där jag tillbringat nästan en vecka med tre av fem syskonbarn för att leka, mysa och säga hejdå. Kul att för en gångs skull vara där och inte behöva jobba utan faktiskt bara umgås.
Under tiden jag var där fick jag ett mail från Angelic som ville förvana mig om att byn där barnhemmet ligger är en av de fattigaste delarna i området: enligt henne är barnhemmet i princip ett plåtskjul där det är ett otroligt stort behov av hjälp på alla plan.
Jag uppskattar verkligen denna förvarning, för av någon underlig anledning är detta inte något jag direkt fokuserat på. Det har varit så mycket annat att tänka på med hela den här resan. Men detta mail har nu fått mig att fundera en hel del; HUR förbereder man sig egentligen mentalt på en sån sak? Jag har just kommit hem från en fullkomligt underbart kärleksfull familj där barnen är i centrum, har princess-kläder och fantastiska rum med leksaker i mängder, precis som jag själv hade när jag var liten. Hur mycket jag än tänker på det känner jag att jag inte ens kan föreställa mig hur det är att växa upp i en sådan miljö som den som beskrevs i mailet. Jag har levt på tok för långt ifrån dessa förhållanden för att ens i min vildaste fantasi kunna föreställa mig hur det kommer vara.
Jag vill vara mentalt förberedd och känna mig o-chockad när jag kommer dit, men vet inte hur. Efter all denna fundering ska det bli ganska skönt att bara komma dit och äntligen få se hur det faktiskt är. Men som sagt, på söndag bär det av, så om ett par dagar så behöver jag inte försöka föreställa mig längre utan då vet jag.
Tiden fram till söndag kommer gå åt till att packa resterande grejor, flyttstäda lägenheten och säga hejdå till de andra två syskonbarnen, resten av familjen och alla kompisar. Hitintills har jag inte känt mig särskilt nervös eller orolig inför resan, så den stora frågan nu är väl om jag kommer vakna på söndag morgon i panik och undra vad det är jag har gett mig in på... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar