Folk som känner mig benämner mig ofta som en ”trygghetsmänniska”, och i alla personlighetstester framkommer jag som hon som alltid tar det säkra valet före en potentiell risk; den strukturerade, överplanerande och rätt förutsägbara produktchefen. Och ja, det är väl en ganska slående beskrivning av mig faktiskt. Därmed inte sagt att det är den jag egentligen vill vara.
I flera år har jag känt att jag någon gång i livet skulle vilja göra något som betyder något. Jag är otroligt lyckligt lottad på många sätt, vilket ju faktiskt är väldigt orättvist. Jag är en av dem som aktivt undviker alla Världens-barn-galor på TV och gärna blundar under nyheterna, för att jag helt enkelt inte klarar av att se att det finns så många i världen som har det så dåligt, utan att jag kan göra något, när mitt största bekymmer är om jag ska ha ”Wild rose” eller ”Eternal Beige”-färg på läppglanset. Om jag på något sätt, om än för en väldigt kort tid, kan hjälpa andra, skulle det vara fantastiskt.
Därtill anser jag att livet är alldeles för kort för att inte leva det fullt ut. Det måste finnas mer i livet än den dagliga i-lands-lunken.
Således sa jag upp mig från mitt jobb och kommer istället att åka till Sydafrika 8-10 veckor för att jobba på ett barnhem, men även för att resa runt och uppleva Sydafrika som land och dess kultur.
Det ska bli otroligt spännande även om hela grejen, för en trygghetstjej som jag, också känns lite skrämmande. Men jag har insett att är det något som är säkert så är det att ekorrhjulet kommer finnas kvar…
Jag åker inte iväg som volontär i tron om att jag ska rädda världen eller bli en ny Moder Teresa. Och jag kommer inte komma hem som en hard-core volontär med dreadlocks och rökelse i var hand. Jag kommer garanterat fortfarande att vara den planerande typen med siktet inriktat på ett nytt produktchefsjobb. Men förhoppningsvis kommer jag hem med en massa lärorika upplevelser som har utvecklat mig som person och gett mig nytt perspektiv på livet. Och viktigast av allt; förhoppningsvis har jag gett lite närhet, glädje och uppmärksamhet till ett barn som verkligen behöver det.
Den andra oktober 2011 är det dags. Vill ni veta hur det går så kan ni följa med på min resa här.
