Några avslutande ord

Ja, så var tyvärr hela äventyret då över. Nu när jag sitter här i min lägenhet igen kan jag knappt förstå att allt faktiskt har hänt och att jag har varit borta i flera månader. Men även om allt på sätt och vis känns som vanligt nu när jag är hemma igen, så är känns det ändå annorlunda. Alla mina upplevelser har verkligen gett mig ett helt nytt perspektiv på tillvaron, vilket också var ett av mina mål med resan.

Det jag har fått vara med om under denna tiden har varit helt fantastiskt, allt på sitt sätt. Den första delen på barnhemmet i kåkstaden var hjärtskärande och hemsk i många avseenden, men samtidigt en så fin och fantastisk tid med många lyckoögonblick och omvälvande känslor. Framförallt var det väldigt annorlunda från allt jag någonsin tidigare gjort och upplevt. Bara att få leva i en kåkstad under så pass lång tid, och sätta sig in i hur människorna där har det, var en ögonöppnare i sig.

En av anledningarna till att jag gav mig iväg var ju att jag ville bidra med något och efter flera år med denna känsla känner jag nu äntligen att jag med egen kraft har fått hjälpa till på plats.

Här följer förresten två videoklipp med barnhemsbarnen som jag inte har kunnat ladda upp tidigare pga dålig uppkoppling (tyvärr något dålig upplösning, men bloggen accepterar inte större filer än så här tydligen). Sjunga och dansa i grupp gör de så fort de får en stund över och alla, oavsett ålder får vara med. När de håller på med det här lyser det i ögonen på alla och det känns som att de glömmer bort den hårda värld som de lever i.

Del två av resan, dvs när jag bodde och jobbade i Cintsa var på sätt och vis den bästa delen och jag blir alldeles varm i kroppen och glad bara av att tänka på den tiden; att få bo så lyxigt, precis vid stranden, och jobba med så fantastiska människor och ha så roligt under tiden, trots usel lön och mycket slit, känns nästan overkligt. Det är framförallt den här tiden jag längtar tillbaka till.

Sista delen av resan, med allt runtresande var otroligt spännande och intressant och jag fick uppleva och se så mycket fint som jag inte hade en aning om att Sydafrika hade att erbjuda. Därtill lärde jag känna så många trevliga människor. Däremot var det faktiskt lite jobbigt att flytta runt så mycket under så lång tid. För mig som dessutom har så svårt att hålla reda på alla mina pinaler var det extra ansträngande (och ja, jag var vansinnigt trött på att montera upp och ner spindeltältet hela tiden dessutom)...;) Så en månads äkta backpacking räckte för mig.

I mitt andra inlägg i september skrev jag och funderade över de fyra faserna som det sades att man skulle gå igenom (eufori, chock, acceptans, anpassning). Med facit i hand kan jag väl säga att jo, faserna i sig stämmer ganska bra. Däremot stämde ordningen inte alls in på min upplevelse: jag har nog aldrig känt mig så förvirrad och kultur-chockad som första dagen jag kom till East London, men efter ett par dagar hade jag anpassat mig, och accepterade därefter allt det nya och annorlunda. Efter ett par veckor i landet kändes allt väldigt bra och de sista två månaderna var jag faktiskt helt euforisk över tillvaron! Förutom spindelbettet kan jag faktiskt inte säga något som varit dåligt eller hade kunnat bli bättre.

Att säga upp mig från mitt jobb och åka på den här resan är det bästa beslut jag någonsin tagit och jag är så obeskrivligt glad över att jag har gjort det här och över allt jag har fått vara med om. Inte ens i min vildaste fantasi hade det kunnat bli så bra. Så slutet gott, allting gott.

Jag vill tacka alla som följt bloggen, som kommenterat och framförallt alla som skänkte pengar som gjorde att alla barnhemsbarnen nu går i skolan och att de har en betydligt bättre tillvaro. Jag önskar att jag hade kunnat skicka över dessa barns blickar och leenden, så att ni hade kunnat se hur uppskattat allt detta har varit.

Tack och adjö!