Spindelbett - tredje delen

Blev väckt tidigt imorse av aporna som hoppade runt på taket och upptäckte då att mina körtlar var svullna, stenhårda och kändes som mindre golfbollar. Ringde till doktorn som var snäll och kom till kliniken trots att hon inte jobbade idag. Hon konstaterade att jag har giftet har påverkat mig nu och att bettet i sig själv var infekterat, så nu är det antibiotika som gäller. Vem hade väl trott att min kära gamla öronpenicillin som jag tog med mig skulle vara effektiv även mot spindelbett?! Så som jag ser det är det hela fantastiskt positivt i form av att jag nu får användning av mitt gigantiska reseapotek! :-)

Fick också lära mig att spindelbetten här kategoriseras i två olika typer; köttätande och sac spider bits (vet inte översättningen här...), varav mitt är av den första typen, dvs man märker inte när man blir biten, vilket resulterar i att man nästan aldrig ser spindeln (tack gode gud!) och sen blir det mer smärtsamt efterhand.

Dagens mål, vattenfallet Kettle Spout (som vi dock aldrig nådde eftersom vi gick vilse,
men som tur är har jag varit där innan...).

Oups, återvändsgränd!

Efter läkarbesöket gick vi på en sista vandring. Efter flera dagar med lite kallare väder var det blå himmel, strålande solsken och 27 grader varmt, vilket var lite i varmaste laget för vandringen som gick väldigt brant uppför i över två timmar. Men då har man väl bränt tillräckligt många kalorier för att kunna unna sig ett par öl ikväll utgår jag ifrån...

Har också kommit fram till att runtresande så här egentligen inte är för mig; jag avskyr ju att säga hejdå till folk som jag tycker om - för mig hade det varit mer optimalt att stanna på ett och samma ställe! Har sista kvällen med gänget här, men eventuellt kommer jag tillbaka en liten sväng innan jag åker hem ändå. Vi får väl se (nya spontana Anna är fortfarande i farten).

Spindelbett - andra delen

...och förhoppningsvis den sista i den här historien.

Var hos doktorn imorse som konstaterade att det hela är ett typiskt spindelbett; stenhårt, kliar, gör ont och har en prick i mitten. Återigen, jag ryser bara jag tänker på att en spindel har bitit mig! Tydligen kommer det hela ramla av vid något tillfälle. Jag hoppas det händer snart, men det låter som att det kan ta ett tag.

Hon sa att jag fick bestämma själv om jag ville ha antibiotika, men hon tyckte det såg förhållandevis fint ut och såg inga tecken på förgiftning. Om mina lymfkörtlar i ljumskarna börjar svullna, så måste jag dock ringa henne (fick hennes mobilnummer) så får jag antibiotika då. Men som sagt, jag har ju mått bra sen i lördags, så det ska väl förhoppningsvis inte vara några problem.

Världen är verkligen liten i övrigt. Började prata med ett gäng här i den här superlilla orten som visade sig vara danskar från Köpenhamn. Och det visade sig till slut också att den ena killen och jag tydligen jobbat på Nestlé Danmark samtidigt och därför hade en hel del gemensamma kompisar. Vad är oddsen egentligen?!

Annars njuter jag av ledigheten och börjar bli lite nervös inför min flytt på onsdag. Men det ska bli spännande och ska väl förhoppningsvis bära med sig några roliga erfarenheter.

Spindelbett!

Sitter här med en Rooibos-tepåse på mitt ben. När vi kom hem efter gårdagens vandring hade jag ett väldigt konstigt bett på knät som är alldeles stenhårt, kliar och gör lite ont. Idag tycker vi att det har blivit lite värre. Till min stora förskräckelse tror de flesta här som jag visat det för att det är ett spindelbett. Hu, ve och fasa - om jag verkligen har haft en spindel på mig! Ryser bara jag tänker på det.



En av dagens aktiviteter.

Hursomhelst sägs Rooibos-teet dra ut giftet, så nu provar jag det idag. Fast trots att det här är femte tepåsen för dagen kan jag inte direkt påstå att jag märker någon skillnad. Så är det inte bättre imorgon ska jag nog gå till doktorn för säkerhets skull. Hade ju gärna gått idag visserligen, men här i bergen finns det ingen doktor förrän imorgon, så jag får snällt vänta och hoppas att benet sitter kvar tills imorgon.

Annars inte mycket nytt. Saknar första advent lite faktiskt. Fast nu när pappa har mailat sin klassiska adventsvers och syskonbarnen har visat adventsljusstaken på Skype så känns det lite bättre :-).

Visum, vandringar och vattenfall

Började veckan med en helt galen måndag, då inte mycket gick rätt.

När jag nu ska stanna längre måste jag skaffa ett visum. Bev i familjen har varit snäll och hjälpt mig kolla vilka dokument som behövdes och i fredags var vi till och med där för att dubbelkolla exakt vad jag skulle ha med mig, vilket visade sig vara tre olika typer av dokument.

Eftersom jag skulle med en buss kl 13 och vi hade en massa andra saker att fixa också, blev hela besöket till Home Affairs Department något stressigt. Rusade in med mina dokument och min ansökan i en mapp i tron om att jag efter att ha betalat 465 Rand skulle komma ut med ett visum i handen (det var det vi hade fått berättat för oss). Men tji och en typiskt byråkratisk sydafrikansk upplevelse fick jag.

Damen bakom disken började med att skälla ut mig för att jag kom dit och var stressad. "I can see you're in a hurry - you should've been here earlier then!". Lämnade fram dokumenten och fick då höra att jag var tvungen att ha kopior på allt ihop, något som de inte hade informerat oss om de två gånger vi frågat tidigare. Och uppenbarligen hade de inte en kopieringsmaskin där heller, så jag fick springa runt hela kvarteret för att hitta ett ställe där jag kunde ta kopior. Sprang tillbaka in på kontoret med de extra papprena. Då fick jag helt plötsligt höra att det saknades ett brev. Något som hon förstås inte nämnde när jag var där 15 minuter tidigare. Jag frågade vad det skulle stå i brevet och hon svarade irriterat att det var tvunget att stå varför jag skulle stanna i landet, hur länge, vart osv. Dvs precis samma sak som jag fyllt i i själva ansökan om visum.

Hon slängde fram ett vitt papper och halvskrek att jag skulle skriva. Så jag tog en penna, skrev datum, att jag ville ha förlängning samt varför, skrev under, signerade och lämnade tillbaka. Då tog hon brevet, höll upp det inför hela lokalen och skrek:"Does this look like a letter to you???!". Jag blev helt överrumplad och sa att ja, det tyckte jag. Då började hon peka att det i en höger-kolumn borde stå adress, i vänster kolumnen vem det var till och en massa andra formaliteter. Jag förklarade för femte gången att jag ju ville får förlängning som turist och att jag naturligtvis därför inte har en adress. Efter mycket suckande och skakande på huvudet fick jag ett kvitto där det står att mitt visum kommer komma (om det får godkänt, vilket enligt utsago inte bör vara några problem) någon gång inom de närmsta 30 dagarna. Och det ligger på mitt ansvar att se om det kommit. Inte kan man maila eller ringa dit heller, utan man måste i egen person gå dit och kolla då och då, vilket är sjukt frustrerande eftersom jag ju inte kommer vara i East London hädanefter. Men, men, det ska väl lösa sig på något sätt. Tydligen är man rätt säker efter att ha fått det där kvittot i alla fall.

När vi väl var klara där körde Matt mig till bussen som jag skulle ta till Hogsback kl 13. Satt och väntade på bussen och när den kom gick jag och 10 andra personer fram, men hälften vände tillbaka efter att ha pratat med busschauffören. Jag frågade om bussen gick till Alice (där jag skulle gå av), men då svarade folk "Nej, den går till Jo-burg". Så jag gick och satte mig med alla mina väskor igen och väntade och väntade och väntade, men det kom ingen annan buss. Gick tillbaka in i biljettkontoret och då sa de som jobbade där: "Varför gick du inte på din buss när den var här?". Det visade sig då att bussen till Jo-burg stannar i Alice på vägen! Tack för det! Eftersom nästa inte gick förrän 24 timmar senare, fick jag ringa Matt igen, be honom komma och hämta mig och sen sova en natt till hos familjen.

I söndagskväll lagade familjen en jättefin avskedsmiddag, dukade med finduken och vin. Och mitt i alltihop kom de med presenter, ett jättegulligt kort samt teckningar och hälsningar från alla barnen. Det känns som att familjen lärde känna mig ganska väl, med tanke på att jag fick ett paket müsli, en flaska honung och en ketchupflaska - de tre saker jag i princip levt på sen jag kom hit.

Det känns jättesorgligt att ha lämnat familjen och jag saknar dem redan, men fördelen är att Cintsa ju bara ligger 45 min bort, så jag ska absolut åka och hälsa på igen, inte minst för att träffa bebisen som i övrigt bör ha kommit idag.


Har nu en helt underbar tid här i Hogsback - vandrar och hänger med gänget jag har lärt känna här och vi har hur kul som helst. På söndag bär det vidare till nästa anhalt, innan jag ska infinna mig i Cintsa på onsdagkväll.

Ok, det blev väldigt varmt väldigt plötsligt, därav den något konstiga outfiten..

Avsvalkning i ett vattenfall. Det var iskallt (men underbart!) så jag anstränger mig verkligen för att le.

I övrigt fick jag höra att en av familjens hundar blev attackerade av aporna i trädgården samma dag som jag åkte. Aporna skar upp halva magen på den ena schäfern med sina klor och hunden var väldigt illa däran ett tag, men efter övernattning på djursjukhuset är han tydligen tack och lov okej igen. Tur att jag inte visste när jag bodde där att aporna var SÅ elaka!

Slut på del I

Jaha, så har sju veckor flugit förbi. Det känns verkligen helt ofattbart och väldigt tråkigt. Det är otroligt intressant också hur ens uppfattning av saker och ting ändras. Från det att jag kom hit första dagen, undrade vad jag hade gett mig in på, blev illamående, lite rädd och fick en klump i magen när vi körde in i kåkstaden till barnhemmet till att jag nu inte vill lämna stället, inte längre ser det fula och smutsiga i kåkstaden på samma sätt och dessutom har lärt känna en massa folk där.

Idag var jag på barnhemmet precis hela dagen. Började med att ha en kort intervju med varje barn då jag också tog en bild. Tanken är att det här ska användas till projektets hemsida sedan. Agnes var med och översatte för de som inte kunde engelska och hon passade även på att berätta lite mer bakgrundsinformation om barnen. Det är verkligen helt förfärliga saker som de här barnen har varit med om och det är helt ofattbart hur många av dem som har blivit våldtagna.

Flickorna är riktiga syskon och det är så ögonen tåras när
man får höra om de fruktansvärda saker de var med om när de var yngre.

En av frågorna jag ställde var vad de vill bli när de blir stora. Många svarade "doktor", men över hälften av barnen svarade "polis", vilket jag inte reflekterade speciellt över, förrän Agnes mellan två av barnen frågade om jag förstod varför så många ville bli polis. Hon sa att det beror på att de kommer från så hemska förhållande och har sett så mycket hemskt i sin dag att de vill få stopp på det. Hon frågade därför nästa pojke som kom in och sa att han ville bli polis, varför han ville bli det. Han svarade då: "För att folk dricker, röker dagga, slåss, bryter sig in hos folk, våldtar, kidnappar och skär sönder varandra med kniv och jag vill inte att det ska vara så.". Agnes bara nickade. När han hade gått berättade hon att hemma hos honom var det precis så det var. Han är åtta år och bara tanken på att han ens vet vad allt det där är och dessutom har sett det med egna ögon ger en rysningar.

Det var ganska svårt att intervjua dem; till exempel svarade de flesta på frågan om vad de tycker om att göra efter skolan:"Hjälpa till med disken/hemmet/de andra barnen/vattna grönsakerna", just eftersom de inte direkt har någon fritid och på den lilla tid de har har de ändå inget att leka med.

Det var några av barnen som hade hört delar av samtalet med juristen häromdagen. De hade kommit till Agnes efteråt och sagt att de skulle vägra att flytta om det blev aktuellt. Vi pratade med tre av dem idag som berättade att de aldrig någonsin vill till sina släktingar "De behandlar oss illa, vi får inte gå till skolan, de röker, dricker, slåss och har sex precis framför våra ögon och vi har absolut ingen framtid där. Här hos Agnes är vi glada, vi har det bra, vi får god mat, vi får äta oss mätta och vi får gå i skolan".

En flicka har tidigare bott på ett "riktigt" barnhem med ett stort antal andra barn. Hon berättade att det var som ett fängelse. De fick väldigt lite mat, de jobbade som slavar, hade ingen tid för sig själva, fick aldrig någon uppmärksamhet eller kärlek och de fick knappt gå ut.

Efter intervjuerna var det lekdags. Vi lekte tunnelboll (lite svårt med bara en boll, men det gick), hade dragkamp, hoppade hopprep (tänk att ett REP kan bidra med sådan glädje!), ritade, läste böcker, lekte med lera, Lego, och pussel. Barnen fick välja helt själva vad de ville göra och de höll på i flera timmar. Helt otroligt att se hur roligt de tycker det är att göra sådana här saker som är så "vanliga" och självklara hemma. Normalt sett gör de ingenting på helgen, utan sitter bara i huset eller drar runt i kåkstaden.

Bara att använda den nyinköpta pennvässaren var en otroligt populär aktivitet.
Ingen av dem hade sett något liknande förut.

Agnes är överlycklig över hur fina grönsakerna har blivit.

Agnes höll ett fint tal till mig idag och sa att hon tackar alla hemma i Sverige av hela sitt hjärta för allt ni gjort för henne. Hon sa att hon inte kan förstå att folk i ett så avlägset land kan vara så vänliga och hon var orolig att ni aldrig skulle förstå vilken börda ni tagit från hennes axlar. Hon sa specifikt att hon var så glad att hon inte har fått en hög med pengar, utan att det faktiskt blivit riktiga saker som hjälper barnen i det långa loppet och som hon inte behövt fixa själv. Hon berättade att hon är så evinnerligt glad och tacksam att alla barnen nu har skoluniformer och faktiskt kan få gå till skolan nästa år. Hon riktigt lyste när hon sa det.


Hennes enda problem inför nästa år nu är att det ju inte kommer finnas någon som hjälper henne att laga all mat för både barnhems- och daghemsbarnen och få alla barn klara inför skolan, eftersom tanken är att även de äldre flickorna ska få gå kurser som kan ge dem chans till ett riktigt jobb. Hon kommer därför bli tvungen att anställa minst en person som kan göra allt detta och det har hon inte pengar för. Det kostar ungefär 1000 kr per månad. Förhoppningsvis kan kanske en del av pengarna som familjen ska få från staten, gå till detta.


Mina veckor som volontär här har varit en enorm upplevelse på alla sätt och vis. Jag har känt mig uppgiven, ledsen och känt att saker och ting är väldigt orättvisa, men jag har också fått uppleva så otroligt mycket glädje och fått känna att det vi gör uppskattas. Bara att se barnen bli glada och lyckliga av något, eller få deras kramar gör en alldeles varm i kroppen. Och även om jag bara varit här i sju veckor så känner jag ändå att jag för en gångs skull har gjort något som betyder något, vilket var en av huvudanledningarna till att jag åkte hit från första början.

Och att så många av er har bidragit med pengar som förbättrat förhållandena för barnen så betydligt hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Till skillnad från när jag kom hit i början och barnen satt och var apatiska vid ett bord, så har de nu att göra och man ser hur det lyser i deras ögon.

"Tack allihop för alla fina leksaker!"

Och med hjälp av era pengar så har toaletterna blivit uppfixade, barnhemmet kommer få en ordentlig tvättlina, det har tillkommit en regnvattentank som ska kunna vattna grödorna, och sist men inte minst har vi kunnat täcka skolavgifter så att 14 barn kan gå i skolan nästa år, i riktiga uniformer och i hela skor och de kommer dessutom ha det skolmaterial som behövs!

Så nu är det alltså slut på volontärarbetet och nu blir det nya former av Sydafrika-äventyr. Egentligen skulle jag rest runt i tre veckor nu och sedan flugit hem den 7 december. Men saker och ting ändras och nu är det nya planer på gång.

Även om det skär i hjärtat och jag är livrädd att mina älskade små syskonbarn ska glömma bort moster, så är den svenska julen bojkottad i år. Så med start på måndag kommer jag resa runt i två veckor, hälsa på lite kompisar och sedan flyttar jag till Cintsa för en månad :-). Sedan blir det runt-resande av och hemresa i början på februari.

Bloggen kommer således handla om betydligt mindre seriösa saker och ändra tonalitet, men självklart är ni som vill välkomna att fortsätta läsa.

Skor och uniformer

Började dagen med att i chockartat tillstånd gråta en kvart efter att ha sett en jättestor spindel i hallen. Hittills har jag tack och lov klarat mig ganska bra från liknande upplevelser. Min taktik sedan jag kom hit är att (till skillnad från hemma) inte titta mig omkring i rum överhuvudtaget, utan bara gå in och koncentrera mig på det jag ska göra. Den här var dock omöjlig att missa tyvärr.

Idag var vi och inhandlade Toughees, dvs den speciella typ av skor som barnen måste ha till skoluniformen. Trots att vi köpte skorna på motsvarande "Skopunkten", så kostar varje par 170 kr. Det utgör alltså en stor post för Agnes knappa ekonomi, så så här glad var hon idag när jag betalade med era pengar och köpte 14 par skor till barnhemsbarnen som går i skolan.

Vi var också och beställde skoluniformer. Flickorna behöver klänningar och vita blusar och två uppsättningar av varje. De yngre pojkarna behöver shorts och skjorta medan de äldre har långbyxor och skjortor. Även här behövs två uppsättningar av varje. Kostnaden var 200 kr för varje person och vi beställde 14 stycken. Dessa kommer dock inte komma in förrän i januari, men de är nu betalda och beställda, återigen med hjälp av de donerade pengarna. Jag hoppas kunna lägga upp en bild i början på nästa år istället, så får ni se hur de ser ut.

Vi sprang även på en 5L dunk med diskmedel för 35 kronor, så denna köpte vi också. Det är inte alltid de har diskmedel på barnhemmet och dessutom diskar de nästan allt i kallvatten eftersom varmvattnet inte fungerar. Så det kändes också som en bra investering.

Jag vet inte hur många gånger Agnes tackade för allt idag och jag sa hela tiden att det inte var mig hon skulle tacka. Men jag lovade att framföra det - så tack allihop ifrån Agnes!

På vägen hem stannade vi även till på en stor distributionscentral som jobbar med företag såsom Unilever, Johnson&Johnson osv. Bev var innte och förklarade verksamheten och frågade om det fanns något de kunde donera. När hon kom ut hade hon två stora lådor med tvättmedel, sås-pulver och annat som verkligen behövs på barnhemmet (barnen på daghemmet äter varje dag ris med en tunn sås och ett par hackade grönsaker. Ibland räcker inte ens såsen till alla, utan vissa får bara ris.). Det är helt otroligt vad mycket saker folk och företag kan tänka sig att ge bort bara man frågar (och förklarar vad det ska gå till)! De sa också att Bev kunde komma förbi ungefär varannan vecka och se vad de hade att donera.


Det har också blivit bestämt att Angelic här i familjen ska få kejsarsnitt nästa fredag eftersom bebisen inte har vänt sig. Familjen här är lite bekymrad över situationen; eftersom de inte har någon inkomst har de heller inte råd med försäkringar. Det betyder att de skulle behöva betala ca 24 000 kr för en normal förlossning. Tidigt i graviditeten var de dock på sjukhuset och förklarade att de jobbar med volontärarbete och frågade om det fanns någon möjlighet att få priset reducerat. Läkaren sa att han gärna gjorde arbetet gratis, men han påpekade också att det som kostar är allt material man använder - kostnaden för detta var fem gånger så stor som det arvode han tar för det arbete han gör! De räknade i alla fall med att de skulle kunna få hela förlossningen för 2500 kr istället, något som fortfarande är mycket pengar för familjen.

Dessvärre är kejsarsnitt ännu dyrare, framförallt eftersom det går åt mer material, och det också finns risk att Angelic måste stanna på sjukhuset under flera dagar, vilket så klart utgör ännu högre kostnad. Men i vilket fall som helst så slipper de betala de 30 000 kr som det egentligen skulle gått på och vi skämtar hela tiden om att Matt kommer sitta bredvid och ropa "Måste ni verkligen använda de där bomullstussarna också?!" och att de kommer fråga om de bara sy ihop snittet med en fem stygn bara.  Det är nu man inser hur bra vi har det hemma med vår sjukvård.

Idag var jag sista dagen med daghemsbarnen. Åh vad jag kommer att sakna dem! Imorgon ska jag åka till barnhemmet och umgås med barnhemsbarnen för sista gången, innan det på måndag bär av för nya äventyr.

Fick förresten höra om en man i Jo-burg idag som hade kört 206 km/h på motorvägen (tillåten hastighet: 120 km/h). Han fick en bot på 47 000 kr! Han hade nog inte betalat veckosumman till the 5 Rand policeman... ;-)

Förfärliga nyheter

Vilket enormt anti-klimax på min vistelse här!

Idag hade Bev möte med den där juristen och hon delgav oss fruktansvärd information: det visar sig att i princip alla barnen hos Agnes är där "olagligt", dvs hon har inte de papper som behövs för att barnen i rättfärdig mening ska vara hennes. Det är ju i och för sig inte något nytt - det är ju inte direkt så att innan Agnes exempelvis hämtade spädbarnet som var utsatt på gatan till hundarna gick och knackade på och bad hennes föräldrar fylla i en massa blanketter! Och jag tror knappast de hade varit särskilt intresserade av det heller... Det som är förvånande i det hela är att det plötsligt är någon som bryr sig om det!

Detta betyder tydligen i alla fall att i princip alla barnen kan bli ifråntagna från Agnes. Även om allt pappersarbete skulle komma i ordning, så får hon, med det typ av boende hon har, endast ha sex (6!) st barn i huset. Sju barn är ok om det är två som är syskon.


För att få ha fler barn måste hon registrera sig som ett riktigt barnhem och för att kunna göra det måste hon äga sin mark (hallå, det här är en kåkstad, ingen äger någonting där!). För att få status som ett riktigt barnhem finns det en massa regler. Exempelvis får det bara sova tre barn i varje sovrum, det måste finnas fler toaletter, huset måste vara en viss storlek osv.

Badrummet i barnhemmet. Det är inte stort och det är inte optimalt, men

det FINNS i alla fall ett badrum (till skillnad från de övriga skjulen i kåkstaden

som många av barnen skulle behöva flytta till) och dessutm är det

strukturerat och det fungerar!

Som familjen sa här: "South Africa is trying to apply 1st world country rules to a 3rd world country!". Och det är så sant. Man vill, liksom i andra länder ha lagar och restriktioner, men man tänker inte på att hela samhället i övrigt skiljer sig enormt från andra länder där liknande lagar faktiskt är applicerbara och tjänar ett gott syfte.


Och ja, naturligtvis låter det jättebra och fint att försöka sätta någon standard för hur saker och ting ska vara och vad som ska gälla, men det funkar inte så här i Sydafrika! I kåkstäderna råder egna regler och ingenting är ju egentligen lagligt - skjulen där får ju egentligen inte ens finnas!


Agnes har räddat dessa barn från miserabla förhållanden och nä, de har det inte optimalt nu, men de har det tusen gånger bättre än vad de skulle haft det annars! Agnes barnhem är en fullt fungerande verksamhet och framförallt så är det en kärleksfull familj!

Så här såg Immanuel ut när Agnes tog emot honom 2006.

...och så här ser han som sagt ut idag. Om inte Agnes barnhem
är fungerande och gör underverk så säg!
(läs mer om Immanuel i mitt inlägg "Zoo i Sydafrika". )

Om barnen blir omplacerade kommer de bli skickade till avlägsna släktingar (troligen i kåkstäder) som inte vill ha dem, som säkerligen också är alkoholister och kanske skulle misshandla dem för att de inte vill ha dem från första början. Alternativt skulle de bli skickade till något opersonligt barnhem med 200 barn som är mer som en institution och förvaring än ett hem med någon som faktiskt bryr sig om dem och verkligen behandlar dem som sina egna barn.

Och hur ska hon någonsin kunna välja ut vilka sex hon ska behålla?? De flesta har varit där sen de var bebisar och ser verkligen Agnes som sin mamma och alla de andra barnen som sina syskon. Att separera dem från familjen skulle vara en katastrof. Särskilt när de för första gången i livet äntligen fått stabilitet och trygghet.


Jag känner ledsen och upprörd, men jag har bara känt dessa barn sju veckor. Jag kan inte ens tänka mig hur Agnes mår just nu.

Inget kommer ju hända inom snar framtid som vi förstår det och eftersom det är Sydafrika vi pratar om kan det säkert gå flera år innan något händer, OM det händer (troligen enda gången Sydafrikas extrema långsamhet och TIA är till en fördel!), men nu är i alla fall risken överhängande. Det skulle också kunna ske om en eller ett par månader. Förutsatt att det inte kommer fram någon lösning. En del personer, däribland juristen, en präst aktiv i Rotary och som också jobbar för Agnes bästa inklusive familjen här, har mobiliserat sig och börjat försöka klura på möjliga lösningar.

Just nu ser vi inte hur en sådan skulle se ut, men förhoppningsvis dyker det upp något som räddar hela situationen. Den enda lösning vi ser i nuläget är att försöka köpa mark någonstans i närheten av det nuvarande hemmet och bygga ett nytt hus. Men självklart är detta en process som säkert skulle ta flera år och framförallt kosta en massa pengar som i nuläget inte finns.

Två jobbdagar kvar - hoppas på gladare och bättre dagar än idag.

Trafik

Trafiken här i Sydafrika är verkligen ett kapitel för sig. Till att börja med, så är ett för mig, något annorlunda fenomen här i Eastern Cape (kan ju ännu inte uttala mig om hur det är i övriga delar av landet) att det är fullt av folk längs med vägarna som står med skyltar och liftar. Verkligen, det är stora grupper som står överallt. Sedan kör de flesta ju här med öppna pick-uper och dessa är alltid överlastade med folk som står upp på flaket och åker med. Förutom att det ser otroligt obekvämt ut så ser det fullkomligt livsfarligt ut.

Ännu märkligare är dock att det går folk längs med hela motorvägen, åt alla möjliga håll. Vi brukar till exempel möta en man på morgnarna som kommer gående med sin skottkärra lastad med kvistar. Då och då svischar man även förbi en cyklist. Jag förstår inte riktigt vart alla kommer ifrån och vart de är på väg, men det jag har fått berättat för mig är att det är den rakaste och snabbaste vägen mellan outvecklade områden, så ska man gå, går det fortast att göra det just här. Ännu värre är det dock med alla de som springer tvärs över de fyr-filiga vägarna för att komma till andra sidan. Speciellt eftersom detta nästan alltid uteslutande är fattiga människor i kåkstäderna som oftast har druckit alkohol.

Jag har redan pratat med två personer som kört ihjäl folk som sprungit över motorvägen, något som händer så ofta att folk knappt ens reagerar längre på om man berättar att detta är något man gjort. Man åtalas då för "man slaughter", men oftast skrivs fallen av direkt, eftersom det ju faktiskt är förbjudet att både gå och cykla på motorvägen. Trots förbudet verkar det vara sällan (aldrig?) som polisen faktiskt försöker göra något åt situationen.

Men efter att ha hört talas om "the 5 Rand police man", så känns det inte så otippat. The R5 cop huserar här i East London och kör enligt rykten runt till alla taxibilar två gånger i veckan och samlar in 5 Rand från var och en av dem. De som betalar behöver inte oroa sig för att den veckan åka fast för en enda trafikförseelse, oavsett vad detta skulle vara. Värre ligger de till som inte betalar. Polisen sägs tjäna enorma summor på den här affärsverksamheten. Och just så här korrupt verkar det vara i alla möjliga led och delar i det sydafrikanska samhället.

Motorvägen av väldigt hög kvalitet. Värre är det med landsvägarna som oftast har enorma hål som inte är utmärkta på något sätt, vilket naturligtvis förstör bilarna fullständigt om man kommer för fort. Flera av hålen är så stora nämligen att de inte ens går att parera. Istället för att fixa hålen har Sydafrikas motsvarighet till Trafikverket upprättat ett system där man kan begära att få pengar för skador på bilen som uppstått till en följd av dessa hål. Men återigen, TIA (This is Africa): således är det ett system som många känner till, men som få faktiskt har fått ut någonting ifrån.

I övrigt är ett av de största problemen att så otroligt många här kör berusade. Det är mer regel än undantag och väldigt olikt från Sverige. För ett par veckor sedan körde en man här utanför East London över 5 elitlöpare som var ute och sprang längs med vägen. Alla löparna dog, men föraren märkte inte ens att han hade kört in i något. Sådana här olyckor hör man om varje dag.


Viss oaktsamhet/klantighet råder också (notera skylten i bakgrunden...) och alkohol var säkerligen med i bilden även här.

Imponerande hur man lyckas med det här...!

Vattenkoppor

En ganska vanlig dag har passerat, med det enda undantaget att vi fick veta att några av de små har fått vattenkoppor. Eftersom Angelic som jag jobbar med är gravid i vecka 38 och vi var osäkra på om det kunde föras över till barnet fick vi lämna stället lite hastigt, men vi hann med en hel del ändå.

Jag var också och lämnade brevet till rektorn på skolan angående att vi bad att barnen skulle få slippa skolavgifterna för i år, så nu är det bara att hålla tummarna.

Ikväll blir det braai ute i solskenet.


Vattenkoppor (därav insmörjningen), men lika glad för det



Lek med klossarna är lika populärt varje dag.



Ett försök att organisera något, men min 9 ord långa xhosa vokabulär är inte alltid fullt tillräcklig...

Bästa kompisar bakom regnvattentanken.

En klassisk Precious; trots flera tillsägningar sittande mitt på bordet
i sitt "My way or the highway"-linne med någon annans legobitar...!

Brödutdelning

Idag var jag uppe med tuppen och åkte tillbaka till East London från Hogsback där jag tillbringat ytterligare en mycket bra helg med massor av vandringar och annat kul.

En bil till bredden fylld av gammalt bröd för utdelning.

Det känns helt ofattbart och väldigt sorgligt att sista jobbveckan är inledd.

Förutom det vanliga på schemat så hämtade vi en bröddonation från en av matvaruaffärerna. Detta delade vi ut på ett fattigt ålderdomshem som ligger i kåkstaden och också ingår i projektet, men också på kliniken där vi ger ut mat även på onsdagarna.

I övrigt inte mycket nytt.

Mögligt, mosat, utan förpackning eller ej - så här förväntasfulla är de när vi kommer med brödleveransen.

Precious

Precious är 5 år men så liten och späd att hon ser ut som en avmagrad treåring. Hon slutade i princip växa för ca två år sedan eftersom hon lider av Fetal Alcohol Syndrome (FAS), dvs hennes mamma drack alkohol under hela graviditeten, vilket skadat Precious på alla möjliga tänkbara sätt; förutom påverkan på längd och vikt, är hon hyperaktiv, har problem med synen och balansen, inlärningssvårigheter, svårt med sociala kontakter osv.

Precious mamma bor i kåkstaden bara en liten bit bort, men Precious vet inte om att det är hennes mamma. Mamman är fortfarande alkoholist och födde för en månad sen en bebis till. Inget av barnen har någon närvarande pappa. Det nya barnet var ännu mer skadat vid födseln och läkarna skrev en rapport som gjorde att mamman nu får extra pengar av staten för att täcka ökade sjukvårdskostnader för bebisen.

Häromdagen kom hon förbi till Agnes och sa att hon inte visste vad hon skulle göra eftersom barnet är så sjukt. Att ta barnet till sjukhuset kan hon inte eftersom hon varje månad super upp alla pengarna så fort de kommer.

Idag tog vi Precious till en optiker som vi hade pratat med och som gick med på att titta på henne gratis. Han konstaterade att hon är extremt närsynt och menade att både detta och hennes sneda öga kommer rätta till sig med ett par glasögon, som han lovade att fixa.

Idag går hon på Agnes daghem, men vi har lyckats få in henne på ett riktigt daghem nästa år, vilket kommer göra henne (och flera andra barn!) gott eftersom hon idag är daghemmets lilla gäng-ledare som ställer till med en massa bus.

Glada och underhållna barn

Idag när vi kom körande på "huvudgatan" in i kåkstaden upp till barnhemmet mötte vi en naken Kanvah som vandrade omkring alldeles själv. Vi tog med honom hem och olyckligtvis fick en av småtjejerna sig en åthutning för att hon inte hade klätt på honom och inte hade koll på honom. Hon är 9 år. Precis lika gammal som Kanvah...

Förutom det jag visat tidigare köpte vi även det här förra veckan för delar av de donerade pengarna:

Och snacka om att det blir skillnad när det finns ordentliga saker att göra. Idag var en helt perfekt dag på daghemmet och det kändes nästan lite som att det hade kunnat vara en förskola hemma! Vi började att öva bokstäver och engelska ord och barnen var fantastiskt duktiga, även om de har en hel del att lära sig. Barnen är exempelvis vana vid att rabbla "A for apple, B for banana" osv, så när man frågar dem om vilken bokstav det är man skriver så svarar oftast hälften "Lion" istället för "L" eftersom de inte förstår skillnaden... 

Därefter delade vi upp dem i tre grupper, där ena gruppen lekte med lera, andra gruppen lekte med lego och den tredje gruppen läste vi böcker och byggde pussel med. Parallellt tog jag barnen en och en åt sidan och använde den nyinköpta lilla white-board tavlan och övade bokstäver.

Rätt men ändå inte...

Hursomhelst är det sån extremt stor skillnad på barnen när de är stimulerade. Vi höll på i flera timmar, men ändå var alla lydiga, tysta och intresserade. Tänk om alla dagar kunde vara så! Förhoppningsvis kommer det bli lite bättre framöver, nu när vi kan lämna sakerna i de låsta skåpen och alla leksakerna kan användas kontinuerligt.

Vilken enormt mycket bättre dag det blev tack vare all sponsring från er där hemma!



Tjejerna leker med lera.






Lyckan av att leka med lera.

Skolmöten

Idag hämtade Bev och jag upp Agnes och så gjorde vi slag i saken och besökte tre olika skolor för att diskutera skolgången framförallt för de barn som idag inte går i skolan. Det är inte helt enkelt.

Tre av de som vi vill få in i skolan nu har bott hos Agnes i under ett år. Zikhona till exempel (bild kommer) är en 14-årig tjej som är uppväxt med en gravt alkoholiserad mamma och har inte gått i skolan på 3 år fick vi reda på idag - vi trodde att hon bara hade missat ett år. Anledningen är att hon tydligen bara har varit i skolan ett par veckor varje år eftersom hennes mamma vägrade släppa ut henne. Så hon kan omöjligtvis börja 8:an som det var tänkt.

Rektorn vägrade först att gå med på att ta in henne i 5:an eftersom hon är så pass gammal. Vi frågade vad hans förslag var att vi skulle göra med dessa barn, vilket han inte hade något svar på utan menade att det bara blir problem på alla sätt och vis när en 14-åring går tillsammans med 11-åringar och att det kommer följa henne alla år. Han sa också att han kände till henne och visste att hon inte skulle komma mer än ett par veckor och hade svårt att förstå att läget är annorlunda nu eftersom hon inte längre bor med sin alkoholiserade mamma. Till slut gick han med på att ta in henne i januari.

Liknande historier var det för de andra två.

Vi diskuterade även skolavgifter. Igår mötte vi en jurist som jobbar volontärt med just underprivligerade barn. Hon berättade att eftersom barnen är omhändertagna av Agnes så ska egentligen staten betala skolavgifterna. Det är bara otroligt mycket pappersarbete och tid som behövs. Bev ska ha fortsatta möten med den här juristen framöver, för att de ska se vad de kan göra åt situationen. Om det skulle gå att få igenom vore det ju fantastiskt, för då kunde donerade pengar gå till annat.

På alla tre skolorna frågade vi om vi kunde få subventionerade skolavgifter för barnen. På den ena skolan går 11 barn och den andra 8 st barn. De skulle fundera på det, men problemet är att Agnes tydligen inte har kunnat betala 2011-års skolavgifter heller, så hon ligger redan back och därför var de mer motvilliga. Vi frågade om de inte skulle kunna tänka sig att skriva av avgifterna för i år, så att vi kan använda de donerade pengarna till kommande år och starta om på ny kula. På den ena skolan lovade de att ta det hela i beaktande vid nästa skolkonferens om vi skrev ett brev och förklarade situationen, och lämnar detta senast på måndag. Så det ska vi göra nu. På den andra skolan fick vi inget besked.

Rektorn på skolan där 11 barn kommer gå i januari var väldigt snäll och förstående. Det är en avgiftsfri skola och man behöver bara betala 150 kr per år och barn för att det ska täcka allt. Hon var dock orolig över hur barnen kommer från kåkstaden och dit. Som hon sa - det är långt och skolan ligger i ett farligt område. Men Agnes berättade att de alltid går i grupp och att de är vana. Det tar ca 45 min att gå enkel väg. För 1650 kr (exklusive uniformer+skor) får vi alltså in 11 barn för ett helt år i skolan. Och även om detta för oss ses som lite pengar har det varit så mycket att alla 11 inte har kunnat gå i skolan innan.

Vi fick också reda på ett ställe där vi kan hitta extra billiga skoluniformer så vi ska försöka hinna dit någon dag innan jag åker också.

Imorgon ska Agnes på föräldramöte/kvartsamtal i skolan där 8 barn går. Hon kommer få springa som en galning mellan alla möten och klassrum, eftersom barnen går i olika klasser och mötena är samtidigt, och dessvärre kan vi inte hjälpa till eftersom lärarna vill prata med den som är vårdnadshavare för barnen.


När vi är på daghemmet försöker vi få barnen att förstå vikten av att tvätta händerna regelbundet. Speciellt med tanke på hur smutsiga just dessa barn är om händerna hela tiden. Det är ju lite komplicerat eftersom det inte finns vatten där, men vi brukar ställa fram en hink före det är lunchdags, där barnen tvättar händerna. Inte optimalt, men det borde ju göra någon skillnad. Om inte annat så lär de ju sig i alla fall idén om att händerna ska vara rena innan man äter i alla fall.

Veckans djur rendez-vous var förresten häromkvällen när jag gick igenom köket och höll på att trampa på en av de omtalade grodorna som bor här i huset. Hittills hade jag bara hört talas om dem, vilket i och för sig hade varit nog för min del...

Har hört från olika håll att kommentarsfunktionen strular ofta; ibland går det och ibland går det inte. Så tråkigt! Snälla fortsätt försöka dock, för det är så himla roligt att få några små reflektioner då och då! :-)

Produktiv dag

Idag känns det riktigt bra! Med hjälp av de donerade pengarna har vi fått mycket långsiktiga saker gjorda:

- Efter att ha pratat med en VVS-firma fick vi reda på vad vi kunde göra med tvättmaskinen för att försöka fixa den, och vi tror att vi lyckades laga den nu, till allas glädje.

- Vi inhandlade kemikalierna till toaletterna och hällde i. Så ska vi prata med kommunen och se om vi kan få en sån där pumpbil (eller vad det nu heter) att komma och tömma toaletterna om en månad när allt har lösts upp. Ska även prata med kommunen och se om vi kan få subventionerat och inbokat så att de kommer och tömmer ca en gång i månaden. De donerade pengarna räckte också till att köpa fler kemikalier, så att de har till nästa gång och så att förhoppningsvis de inte hamnar i samma situation igen.

Kålen har tagit sig finfint.

- Planteringarna som vi gjorde ser jättebra ut. Enda problemet är att det är jobbigt för barnen att vattna, eftersom de måste springa över till barnhemmet och hämta vatten hela tiden (planteringen är utanför daghemmet). Dessutom bidrar detta ju till ökade vattenkostnader för barnhemmet. Vi har därför skaffat en enorm tunna och stuprör, så att regnvattnet från taket på daghemmet ska kunna rinna ner däri och så att detta sedan ska kunna användas för vattning av grödorna.

- Vi införskaffade lås till skåpen på daghemmet så att vi ska kunna lämna leksaker där, så att barnen ska ha något att göra de dagar då det inte är någon från projektet där. Eftersom släpar hem alla leksaker idag, har de ju bara att göra just när vi är där.

- Vi köpte också pålar, cement och tvättlina, så att vi ska kunna göra ett ordentligt ställe för dem där de kan hänga sin tvätt.

Dessvärre räckte inte förlängningssladden vi hade med oss ända hem till barnhemmet (det finns ju ingen ström på daghemmet), så vi får montera upp både hyllorna och skruva fast låsen en annan dag.

Glädjande nog användes dricksvattenbehållarna när vi kom idag, så det verkar ha lyckats! Barnhemsbarnen fick sina muggar och blev överförtjusta och daghemsbarnens muggar ska vi färdigställa imorgon.

Analisa har vit lera i ansiktet. Detta är väldigt vanligt
bland både vuxna och barn, för att förhindra att de ska solbrända.

Barnen är så himla gulliga. När man kommer på morgonen kommer alltid minst ett 20-tal springande mot en och står i grupp om ens ben och kramar en. Idag sa de också i kör "Godmorgon miss Anna", vilket var ett enormt framsteg eftersom de normalt säger "Godmorgon mlungo" och "mlungo" anses vara ett fult ord som de inte få kalla oss vita för. Det tog sex veckor, men ett framsteg likaväl.

I övrigt var det mer eller mindre kaos på daghemmet idag med, eftersom den ena läraren fortfarande är sjuk. Det är alltid några barn som ligger och gråter någonstans för att de blivit slagna av något annat barn eller ramlat, men när det bara är Gloria där hinner hon förstås inte göra något åt saken. Så de ligger där och gråter och antingen kommer ett annat barn fram och tröstar, eller så får de klara sig själva.

När vi kom hade hon stängt in 11 småbarn i det ena skjulet, så de fick klara sig bäst de ville där inne, och en av småttingarna som inte kan gå än hade hon satt i en spjälsäng för dockor, för att hon skulle slippa bära runt på honom.

Men de flesta barnen är glada mest hela tiden. Som den här lilla 2-åringen, som ler sitt härliga lilla leende mest hela tiden, som älskar att kramas och ger en blöta pussar på kinderna.

Ikväll var vi på bio igen. Mat, kläder och bensin kostar ungefär som hemma, något billigare, men som jag nämnt innan är alkohol extremt billigt och bio likaså - 22 kr för att se de nyutkomna filmerna!

Kahnini

Kahnini till vänster.

Som ni kanske kommer ihåg är det här Kahnini som är 10 år och bor på barnhemmet. Hon går inte går i skolan, utan hjäper till med hushållet, tvättar och passar småbarnen. Liksom alla andra barn på barnhemmet blev hon misshandlad och väldigt dåligt behandlad när hon var liten.

Kahnini gick i skolan fram till förra året och var en duktig elev. En av hennes lärare tyckte väldigt bra om henne och tyckte också synd om henne för att hon behövde bo på barnhemmet, så hon sa att Kahnini tills vidare kunde få komma och bo hos henne, och Kahnini var överlycklig.

Dessvärre bodde inte läraren särskilt stort, så Kahnini blev tvungen att dela rum med lärarens son. Det visade sig senare att sonen utsatte Kahnini för flertalet sexuella övergrepp. Kahnini berättade om det här i skolan, det blev stort rabalder och det hela slutade med att Kahnini inte kunde gå kvar i skolan och hon fick flytta hem till Agnes igen.

Agnes berättade för ett par veckor sedan att hon har hittat en skola i närheten som skulle vara lämplig för Kahnini och där det eventuellt också finns plats nästa år, men Agnes sa att det var inte aktuellt för att det var för dyrt. Vi frågade hur mycket pengar det rörde sig om och Agnes sa att det kostade 800 kr. "Per månad?" frågade vi. "Nej, per år", svarade Agnes.

Vi sade åt henne att hon ska göra vad hon kan för att få in Kahnini i den skolan och lovade att vi skulle fixa fram pengarna. Förutom de 800 kr behövs ju också pengar till skoluniformen och skorna, men vi sa att vi absolut kommer se till att det löser sig. Och nu tack vare donationer från så många av er är detta ett problem som är ur världen! :-)

Jag kan inte fatta att detta är min näst sista jobbvecka! Tiden har verkligen flugit iväg!

Idag har vi ägnat stor del av dagen åt att planera in vad vi bör prioritera för de resterande donationer som kommit in samt lagt upp ett schema för när vi ska fixa allt som är kvar innan jag åker härifrån. Det kommer verkligen bli två fullspäckade sista veckor; medan jag är kvar och det finns extra arbetskraft kommer vi nu fokusera på saker som kommer ge förbättringar i det långa loppet, såsom möten med skolor som vi vill få in barnen i osv.

Vi har också jobbat fram mer långsiktiga planer för projektet som vi hoppas ska generera mer pengar kontinuerligt, så att vi till exempel kan anställa riktiga lärare för daghemmet. Förutom att projektet har väldigt begränsade finansiella resurser, så är ju nämligen andra halvan av problemet att det saknas mankraft (och bilar! Med den enda bilen familjen har blir det otroligt mycket extra körande hit och dit för att få alla dit de bör vara) för att allt som vill och behövs utföras faktiskt ska kunna ske.

Hursomhelst kommer allt sådant här komma upp på projektets hemsida så småningom.

Lycklig och upprymd

...efter ännu en fantastisk helg! Vädret var underbart, folket likaså och Cintsa i sig är bara helt ljuvligt!

Surflektionen blev äntligen av idag. Var lite orolig igår efter alla diskussioner om hajar som det finns gott om här. Men tydligen skulle jag fokusera på:

1) Hajar äter egentligen inte människor, de vill bara "smaka" på dig.
2) Vetskapen om att det alltid är minst en haj som har koll på dig när du surfar är det som gör det hela mer spännande.
3) Surfing är så roligt att det är värt risken.

Lapp från kommunen på väg ner till stranden.
Killen (fd surfinstruktören) som blev angripen klarade sig hyfsat bra
och är nu ute och surfar igen på samma ställe.

Hade otroligt kul även om jag dessvärre väl inte är någon talang direkt. Lämnade tillbaka surfbrädan utmattad med ett svullet knä, 10L saltvatten i magen och ett stort leende.

Låter i övrigt bilderna tala för sig själva.

Börjar man dagen med frukost på den här altanen kan det bara inte bli fel.

Bästa barutsikten!