Visum, vandringar och vattenfall

Började veckan med en helt galen måndag, då inte mycket gick rätt.

När jag nu ska stanna längre måste jag skaffa ett visum. Bev i familjen har varit snäll och hjälpt mig kolla vilka dokument som behövdes och i fredags var vi till och med där för att dubbelkolla exakt vad jag skulle ha med mig, vilket visade sig vara tre olika typer av dokument.

Eftersom jag skulle med en buss kl 13 och vi hade en massa andra saker att fixa också, blev hela besöket till Home Affairs Department något stressigt. Rusade in med mina dokument och min ansökan i en mapp i tron om att jag efter att ha betalat 465 Rand skulle komma ut med ett visum i handen (det var det vi hade fått berättat för oss). Men tji och en typiskt byråkratisk sydafrikansk upplevelse fick jag.

Damen bakom disken började med att skälla ut mig för att jag kom dit och var stressad. "I can see you're in a hurry - you should've been here earlier then!". Lämnade fram dokumenten och fick då höra att jag var tvungen att ha kopior på allt ihop, något som de inte hade informerat oss om de två gånger vi frågat tidigare. Och uppenbarligen hade de inte en kopieringsmaskin där heller, så jag fick springa runt hela kvarteret för att hitta ett ställe där jag kunde ta kopior. Sprang tillbaka in på kontoret med de extra papprena. Då fick jag helt plötsligt höra att det saknades ett brev. Något som hon förstås inte nämnde när jag var där 15 minuter tidigare. Jag frågade vad det skulle stå i brevet och hon svarade irriterat att det var tvunget att stå varför jag skulle stanna i landet, hur länge, vart osv. Dvs precis samma sak som jag fyllt i i själva ansökan om visum.

Hon slängde fram ett vitt papper och halvskrek att jag skulle skriva. Så jag tog en penna, skrev datum, att jag ville ha förlängning samt varför, skrev under, signerade och lämnade tillbaka. Då tog hon brevet, höll upp det inför hela lokalen och skrek:"Does this look like a letter to you???!". Jag blev helt överrumplad och sa att ja, det tyckte jag. Då började hon peka att det i en höger-kolumn borde stå adress, i vänster kolumnen vem det var till och en massa andra formaliteter. Jag förklarade för femte gången att jag ju ville får förlängning som turist och att jag naturligtvis därför inte har en adress. Efter mycket suckande och skakande på huvudet fick jag ett kvitto där det står att mitt visum kommer komma (om det får godkänt, vilket enligt utsago inte bör vara några problem) någon gång inom de närmsta 30 dagarna. Och det ligger på mitt ansvar att se om det kommit. Inte kan man maila eller ringa dit heller, utan man måste i egen person gå dit och kolla då och då, vilket är sjukt frustrerande eftersom jag ju inte kommer vara i East London hädanefter. Men, men, det ska väl lösa sig på något sätt. Tydligen är man rätt säker efter att ha fått det där kvittot i alla fall.

När vi väl var klara där körde Matt mig till bussen som jag skulle ta till Hogsback kl 13. Satt och väntade på bussen och när den kom gick jag och 10 andra personer fram, men hälften vände tillbaka efter att ha pratat med busschauffören. Jag frågade om bussen gick till Alice (där jag skulle gå av), men då svarade folk "Nej, den går till Jo-burg". Så jag gick och satte mig med alla mina väskor igen och väntade och väntade och väntade, men det kom ingen annan buss. Gick tillbaka in i biljettkontoret och då sa de som jobbade där: "Varför gick du inte på din buss när den var här?". Det visade sig då att bussen till Jo-burg stannar i Alice på vägen! Tack för det! Eftersom nästa inte gick förrän 24 timmar senare, fick jag ringa Matt igen, be honom komma och hämta mig och sen sova en natt till hos familjen.

I söndagskväll lagade familjen en jättefin avskedsmiddag, dukade med finduken och vin. Och mitt i alltihop kom de med presenter, ett jättegulligt kort samt teckningar och hälsningar från alla barnen. Det känns som att familjen lärde känna mig ganska väl, med tanke på att jag fick ett paket müsli, en flaska honung och en ketchupflaska - de tre saker jag i princip levt på sen jag kom hit.

Det känns jättesorgligt att ha lämnat familjen och jag saknar dem redan, men fördelen är att Cintsa ju bara ligger 45 min bort, så jag ska absolut åka och hälsa på igen, inte minst för att träffa bebisen som i övrigt bör ha kommit idag.


Har nu en helt underbar tid här i Hogsback - vandrar och hänger med gänget jag har lärt känna här och vi har hur kul som helst. På söndag bär det vidare till nästa anhalt, innan jag ska infinna mig i Cintsa på onsdagkväll.

Ok, det blev väldigt varmt väldigt plötsligt, därav den något konstiga outfiten..

Avsvalkning i ett vattenfall. Det var iskallt (men underbart!) så jag anstränger mig verkligen för att le.

I övrigt fick jag höra att en av familjens hundar blev attackerade av aporna i trädgården samma dag som jag åkte. Aporna skar upp halva magen på den ena schäfern med sina klor och hunden var väldigt illa däran ett tag, men efter övernattning på djursjukhuset är han tydligen tack och lov okej igen. Tur att jag inte visste när jag bodde där att aporna var SÅ elaka!