Slut på del I

Jaha, så har sju veckor flugit förbi. Det känns verkligen helt ofattbart och väldigt tråkigt. Det är otroligt intressant också hur ens uppfattning av saker och ting ändras. Från det att jag kom hit första dagen, undrade vad jag hade gett mig in på, blev illamående, lite rädd och fick en klump i magen när vi körde in i kåkstaden till barnhemmet till att jag nu inte vill lämna stället, inte längre ser det fula och smutsiga i kåkstaden på samma sätt och dessutom har lärt känna en massa folk där.

Idag var jag på barnhemmet precis hela dagen. Började med att ha en kort intervju med varje barn då jag också tog en bild. Tanken är att det här ska användas till projektets hemsida sedan. Agnes var med och översatte för de som inte kunde engelska och hon passade även på att berätta lite mer bakgrundsinformation om barnen. Det är verkligen helt förfärliga saker som de här barnen har varit med om och det är helt ofattbart hur många av dem som har blivit våldtagna.

Flickorna är riktiga syskon och det är så ögonen tåras när
man får höra om de fruktansvärda saker de var med om när de var yngre.

En av frågorna jag ställde var vad de vill bli när de blir stora. Många svarade "doktor", men över hälften av barnen svarade "polis", vilket jag inte reflekterade speciellt över, förrän Agnes mellan två av barnen frågade om jag förstod varför så många ville bli polis. Hon sa att det beror på att de kommer från så hemska förhållande och har sett så mycket hemskt i sin dag att de vill få stopp på det. Hon frågade därför nästa pojke som kom in och sa att han ville bli polis, varför han ville bli det. Han svarade då: "För att folk dricker, röker dagga, slåss, bryter sig in hos folk, våldtar, kidnappar och skär sönder varandra med kniv och jag vill inte att det ska vara så.". Agnes bara nickade. När han hade gått berättade hon att hemma hos honom var det precis så det var. Han är åtta år och bara tanken på att han ens vet vad allt det där är och dessutom har sett det med egna ögon ger en rysningar.

Det var ganska svårt att intervjua dem; till exempel svarade de flesta på frågan om vad de tycker om att göra efter skolan:"Hjälpa till med disken/hemmet/de andra barnen/vattna grönsakerna", just eftersom de inte direkt har någon fritid och på den lilla tid de har har de ändå inget att leka med.

Det var några av barnen som hade hört delar av samtalet med juristen häromdagen. De hade kommit till Agnes efteråt och sagt att de skulle vägra att flytta om det blev aktuellt. Vi pratade med tre av dem idag som berättade att de aldrig någonsin vill till sina släktingar "De behandlar oss illa, vi får inte gå till skolan, de röker, dricker, slåss och har sex precis framför våra ögon och vi har absolut ingen framtid där. Här hos Agnes är vi glada, vi har det bra, vi får god mat, vi får äta oss mätta och vi får gå i skolan".

En flicka har tidigare bott på ett "riktigt" barnhem med ett stort antal andra barn. Hon berättade att det var som ett fängelse. De fick väldigt lite mat, de jobbade som slavar, hade ingen tid för sig själva, fick aldrig någon uppmärksamhet eller kärlek och de fick knappt gå ut.

Efter intervjuerna var det lekdags. Vi lekte tunnelboll (lite svårt med bara en boll, men det gick), hade dragkamp, hoppade hopprep (tänk att ett REP kan bidra med sådan glädje!), ritade, läste böcker, lekte med lera, Lego, och pussel. Barnen fick välja helt själva vad de ville göra och de höll på i flera timmar. Helt otroligt att se hur roligt de tycker det är att göra sådana här saker som är så "vanliga" och självklara hemma. Normalt sett gör de ingenting på helgen, utan sitter bara i huset eller drar runt i kåkstaden.

Bara att använda den nyinköpta pennvässaren var en otroligt populär aktivitet.
Ingen av dem hade sett något liknande förut.

Agnes är överlycklig över hur fina grönsakerna har blivit.

Agnes höll ett fint tal till mig idag och sa att hon tackar alla hemma i Sverige av hela sitt hjärta för allt ni gjort för henne. Hon sa att hon inte kan förstå att folk i ett så avlägset land kan vara så vänliga och hon var orolig att ni aldrig skulle förstå vilken börda ni tagit från hennes axlar. Hon sa specifikt att hon var så glad att hon inte har fått en hög med pengar, utan att det faktiskt blivit riktiga saker som hjälper barnen i det långa loppet och som hon inte behövt fixa själv. Hon berättade att hon är så evinnerligt glad och tacksam att alla barnen nu har skoluniformer och faktiskt kan få gå till skolan nästa år. Hon riktigt lyste när hon sa det.


Hennes enda problem inför nästa år nu är att det ju inte kommer finnas någon som hjälper henne att laga all mat för både barnhems- och daghemsbarnen och få alla barn klara inför skolan, eftersom tanken är att även de äldre flickorna ska få gå kurser som kan ge dem chans till ett riktigt jobb. Hon kommer därför bli tvungen att anställa minst en person som kan göra allt detta och det har hon inte pengar för. Det kostar ungefär 1000 kr per månad. Förhoppningsvis kan kanske en del av pengarna som familjen ska få från staten, gå till detta.


Mina veckor som volontär här har varit en enorm upplevelse på alla sätt och vis. Jag har känt mig uppgiven, ledsen och känt att saker och ting är väldigt orättvisa, men jag har också fått uppleva så otroligt mycket glädje och fått känna att det vi gör uppskattas. Bara att se barnen bli glada och lyckliga av något, eller få deras kramar gör en alldeles varm i kroppen. Och även om jag bara varit här i sju veckor så känner jag ändå att jag för en gångs skull har gjort något som betyder något, vilket var en av huvudanledningarna till att jag åkte hit från första början.

Och att så många av er har bidragit med pengar som förbättrat förhållandena för barnen så betydligt hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Till skillnad från när jag kom hit i början och barnen satt och var apatiska vid ett bord, så har de nu att göra och man ser hur det lyser i deras ögon.

"Tack allihop för alla fina leksaker!"

Och med hjälp av era pengar så har toaletterna blivit uppfixade, barnhemmet kommer få en ordentlig tvättlina, det har tillkommit en regnvattentank som ska kunna vattna grödorna, och sist men inte minst har vi kunnat täcka skolavgifter så att 14 barn kan gå i skolan nästa år, i riktiga uniformer och i hela skor och de kommer dessutom ha det skolmaterial som behövs!

Så nu är det alltså slut på volontärarbetet och nu blir det nya former av Sydafrika-äventyr. Egentligen skulle jag rest runt i tre veckor nu och sedan flugit hem den 7 december. Men saker och ting ändras och nu är det nya planer på gång.

Även om det skär i hjärtat och jag är livrädd att mina älskade små syskonbarn ska glömma bort moster, så är den svenska julen bojkottad i år. Så med start på måndag kommer jag resa runt i två veckor, hälsa på lite kompisar och sedan flyttar jag till Cintsa för en månad :-). Sedan blir det runt-resande av och hemresa i början på februari.

Bloggen kommer således handla om betydligt mindre seriösa saker och ändra tonalitet, men självklart är ni som vill välkomna att fortsätta läsa.