En dag - tusen intryck

Efter en och en halvdag här i East London kan jag konstatera att det faktiskt inte var möjligt att förbereda sig mentalt på vad som komma skulle och då har jag inte ens sett särskilt mycket än. Och för den som trodde att jag är här på någon sorts nöjesresa kan jag bara säga - tänk om!


Igår blev jag hämtad på flygplatsen av Matthew, som är en av sönerna i familjen jag bor i. Familjen är de som driver projektet som jag är på och består i övrigt av mamma Bev, döttrarna Jessica och Katrina, samt sönerna Matt och Steven och Matts gravida flickvän Angelic. Alla är involverade i familjeföretagandet som innebär fullt fokus på barnhemmet. Ingen tjänar några pengar utan allt arbete, oftast sju dagar i veckan, sker volotärt. Maten vi äter är varor som finare matvarubutiker skänker istället för att slänga det. Majoriteten av maten går naturligtvis direkt till barnhemmet. Hela veckorna jobbar familjen med att skaffa saker till barnhemmet, göra undervisningsmaterial, planera aktiviteter osv och under helgerna jobbar de med att göra ansiktsmålning på barn på barnkalas och i shoppingcentra. Detta är den enda inkomst de får och ska täcka alla utlägg för både deras eget hushåll men framförallt för barnhemmets behov.


Förutom familjen bor också Bevs bror här. Han jobbade tidigare som musiker i Kapstaden, men kunde inte försörja sig där och fick därför flytta hit och vad jag förstår gör han just ingenting. I ett rum i huset bor det också en man mellan en massa högar av lådor. Det visar sig att han blev av med sitt hus och många av sina tillhörigheter i en skilsmässa och har inget jobb så att han kunde köpa sig ett nytt hus, så han fick också flytta hit.

Huset vi bor i är en historia för sig. Marken och huset ägs av kommunen som har lovat att riva huset och bygga ett nytt, men detta har nu utlovats i flera år utan att något händer. Således har huset expanderat i alla möjliga olika riktningar, så det är mer som olika skokartonger som (knappt) sitter ihop. Standarden på huset är vad vi hemma skulle kalla låg, men här ses det som ett medelklasshus.

En av mina första frågor här var förstås om det fanns många spindlar i huset. Detta var innan jag såg att alla fönster och dörrar står vidöppna, mest för att de inte går att stänga (en dörr saknas till och med). Därtill är det skrymslen och vrår precis överallt, perfekta för kryp att gömma sig i. Men svaret jag fick var ändå att spindlar inte var så vanligt förekommande i huset, dock så hände det att giftormar kom på besök, "men det är ingen fara för de är mest ute efter grodorna som kommer in då och då". Eeeh, ok...

Just djurbiten var väldigt stor igår känner jag. Fick bland annat reda på att husets kompost läggs ut på baksidan av "trädgården" till de vilda aporna som huserar där. Dessa ska man tydligen akta sig för eftersom de bits. Därutöver bor här två väldigt fina schäfrar som familjen tog hand om när de var valpar, en överviktig tax (Erin) och en katt som har samma färg som köksgolvet, så om jag inte har trampat ihjäl den innan jag åker hem är jag väldigt nöjd. Mannen utan hus har också en stor vit hund som tydligen inte gillar folk så den skulle jag också hålla mig ifrån.

Idag har jag blivit runtvisad i East London, vi var både på muséet och gick en vända på den otroligt fina stranden, det är dock alldeles för kallt för att bada än. Faktum är att jag faktiskt frusit i shorts också, men förhoppningsvis blir det varmare snart. East London är i övrigt en stad som verkar leva mest på Mercedes Benz bilfabrik samt på hamnen. Det som är konstigt är att när man kör runt så kan det i ena kvarteret vara fina lyxvillor och några kvarter bort ligger det enorma så kallade townships, dvs kåkstäder.

Mycket av dagarna verkar gå åt till att hämta donationer från olika ställen, sortera detta på olika sätt och köra till barnhemmet, men också att fixa saker åt hemmet som behövs. Idag var vi bland annat och köpte tyg som ska bli lakan åt barnens sängar. 

Den hittills största kulturchocken och deprimerande upplevelsen var naturligtvis att komma till hemmet idag. Hemmet ligger i en riktig kåkstad och drivs av en helt fantastisk kvinna som heter Agnes. Där snackar vi verkligen Moder Teresa! Så fort hon hör talas om ett barn som far illa gör hon allt vad hon kan för att hjälpa detta. Som ett exempel var det en mamma som fick tvillingar, men ville bara ha den ena och satte därför ut den andra i trädgården för att hundarna skulle ta henne. Agnes gick då och hämtade båda tvillingarna och de bor nu i huset. I ett pyttelitet hus med två rum har hon därför hand om 30 barn som alla blivit utsatta för någon form av övergrepp. Den yngsta är 3 månader och den äldsta är 20 år, men de flesta är ca 3-5 år. Alla tar hand om varandra; idag när vi kom var det bad-dag och barn stod i baljor och tvättades av de äldre barnen och en 7-årig pojke bar runt den lilla bebisen på ryggen. Problemet är att i kåkstäderna är många 15-åringar på sitt tredje barn, eftersom de får 150 Rand (ca 150 SEK) per månad för varje barn. Men dessa pengar räcker ju inte för någonting, speciellt inte eftersom papporna (de som inte redan lämnat familjen) oftast köper alkohol för pengarna varje gång de kommer.

Den förra regeringen ville få bort kåkstäderna och förbjöd därför skjul att byggas. Istället för att ge pengar till de fattiga byggde de stora områden med hus åt dessa människor. Men vad som hände var att de fattiga hyrde ut husen för att få pengar till mat och själva bodde på gatorna. Idag, med ny regering, är alla dessa hus uthyrda och kåkstäderna har byggts upp igen.

På andra sidan gatan från barnhemmet ligger det ett så kallat creche som är som ett dagis/daghem för andra barn i kåkstaden också. Totalt går där ca 40 barn och Agnes driver även detta. Dagiset består av plåtväggar, det läcker in vatten, har jordgolv med mattor ovanpå, inget rinnande vatten och ingen elektricitet. Det största problemet är toaletterna. Någon har en gång i tiden gjort ett runt hål i en betongkub där barnen uträttar sina behov. Eftersom det inte finns något system under kuben är den full till kanten och att lösa toalettproblemen har blivit ett akut uppdrag. Tydligen finns det en sorts kemikalier man kan hälla i som löser upp allt och får det att förmultna, men dessa kostar 150 kr och det finns det ännu inte pengar till. De har också funderat på att skaffa torr-toaletter, men dessa är dyra och för att de ska fungera skulle det behövas minst 6 stycken.

På daghemmet har familjen anställt lärare som de själva utbildat i bland annat engelska. Problemet är att de tjänar bara 600 kr i månaden, så när de väl har fått utbildning lämnar de hemmet och går till mer väldbetalda jobb. Därför sitter barnen i förskolan bara och leker med "lärarna" just nu. Flera barn i barnhemmet går på riktiga skolor. Det kostar pengar, men ibland tar vissa skolor in ett par barn till ett lägre pris för att göra en god gärning. Det största problemet är att barnen måste ha skoluniformer och det är de som kostar för mycket för att fler barn ska kunna gå till skolan.

Och just det här är problemet - hur mycket de än försöker är det så mycket problem hela tiden: de har införskaffat köksredskap, läroböcker, pennor osv hur många gånger som helst, men varenda gång så blir det inbrott och ingenting finns var. Förra veckan var det enda som fanns kvar en lång elsladd som gick från barnhemmet till daghemmet, men nu är denna också stulen. De har undersökt att få armed response, dvs en larmfirma som åker ut med vapen då ett larm går, men dels blir det dyrt och dels är det inte ett enda larmföretag som vågar åka dit om larmet skulle gå på kvällen/natten (och detta trots att de har vapen!).

Det hela är väldigt omtumlande och ändå inser jag att jag säkert bara har sett en väldigt liten del av allt.