So much to do, so little...everything

Idag känner jag mig uppgiven. Det är så otroligt mycket som behövs att göras så det känns nästan som att det är en omöjlighet.

Tillbringade dagen med att undervisa för de stora barnen, vilket var väldigt uppskattat eftersom de ju normalt sett inte gör så mycket. De har egentligen ett schema att följa, men Gloria, deras lärare kan väldigt lite, och det finns ändå inte material att använda, så de springer mest omkring eller sjunger sånger. De är också vana vid att kunna göra som de vill, så helt plötsligt är det någon som har rymt och springer runt någonstans utan att man vet vart. Så fort det blir en konflikt mellan barnen så löser de det med att slå varandra, för det är så de är vana att bli behandlade hemma, men även i skolan när de är olydiga (om någon orkar daska till dem).

På en rast gick jag in till småbarnen för att se hur de hade det. Då sitter alla småttingar runt ett bord och gör absolut ingenting. Några har somnat över bordet och Chrystaline, läraren, sitter på en stol med en sexmånaders bebis i famnen. Barnen är så fruktansvärt understimulerade. Det finns inte en enda leksak de kan leka med, så de sitter bara rakt upp och ner hela dagarna. Det var verkligen jättedeprimerande att se och jag har fortfarande en klump i magen. Jag kan inte ens tänka mig hur det måste vara att sitta där i skjulet och hänga 8-10 timmar om dagen utan någon stimulans överhuvudtaget.

(Leran, kritorna och böckerna hade vi med oss igår och tog hem sen igen eftersom det antingen blir stulet eller förstört. Det som jag själv har svårt att förstå är att eftersom barnen inte får någonting alls hemma, men är vana vid att få alla saker donerade i skolan, så har de ingen känsla för värde och är därför inte särskilt rädda om sakerna.)

Småbarnen jublade när vi kom in för att det plötsligt hände något. Vi sjöng några sånger med rörelser och läste lite böcker en kort stund, innan jag var tvungen att gå in till de andra barnen igen.

På skolgården finns det bara en gunga, så på rasten får barnen stå på kö för att få gunga tio gungningar var innan det är nästa barns tur.

Det är alltid några barn som ligger och sover hela dagen, för de är bara inte friska. Det är ingen riktigt som vet vad det är med dem, men det är alltid någon som inte vill äta och bara ligger på en madrass dagen igenom. Flera av barnen har HIV, liksom läraren Chrystaline.

Det här är Kahnini. Hon bor på barnhemmet och är en otroligt härlig och hjälpsam tjej som är tio år, men inte går i skolan. Istället hjälper hon till med hushållet och de små barnen.

En av alla de saker som projektet vill göra är att sitta ner med Agnes och göra en plan för varje barn, diskutera varför hon eller han inte går i skolan (en flicka är hitflyttad från ett annat ställe, men den förra skolan har inte skickat hennes betyg, trots att folk legat på och försökt, så skolorna här vägrar att ta emot henne. Det har nu gått två år och man anser att det inte är någon mening för henne att börja igen eftersom hon nu är 16 år. TIA, som man säger här - This is Africa.), vad det är som saknas, vad man kan göra åt det osv. Men detta är bara en av miljoner saker som måste göras, så trots att huvudmålet är att se till att barnen får utbildning har det inte hunnits med än.

Slutligen, här är en bild på toaletten på daghemmet (notera också grannhusen i bakgrunden).

Ikväll ska vi gå på bio. Ska bli skönt att komma ut och få tankarna på något helt annat än stund.