Kanvah

Kanvah är 9 år och gravt utvecklingsstörd. Han kan inte prata, verkar inte förstå i princip någonting och lever helt i sin egen värld. Han kommer från en annan kåkstad ganska långt härifrån.

Sedan han var ca tre år har han bott hos Agnes eftersom hans pappa aldrig funnits med i bilden och hans mamma lyckades få ett jobb och därmed inte kunde ta hand om honom. Hans mamma betalade därför Agnes en liten summa pengar varje månad för att hon skulle ta hand om honom. En gång varje månad reste hon hela vägen hit för att besöka honom.

I somras lärde sig Kanvah helt plötsligt sjunga tre av sångerna som barnen ofta sjunger. Samtidigt hade hans mamma inte varit och besökt honom på två månader och Agnes blev därför orolig och ringde till henne. Det visade sig att hon var väldigt, väldigt sjuk och därför inte hade kunnat komma.

Agnes berättade för henne att Kanvah hade lärt sig sjunga och tog honom till telefonen. Han sjöng för sin mamma och hon grät av glädje. Dagen därpå dog hon.

Alla barnen på barnhemmet är otroligt gulliga mot Kanvah och hjälps åt att passa honom och se till att han inte gör något som är skadligt för sig själv eller andra.


I sedvanlig ordning har vi idag onsdag lämnat mat på kliniken i kåkstaden Duncan Village (även kallad Drunken Village eftersom som alkoholkonsumtionen där är enorm). Det är ganska intressant - i början tyckte jag att alla kåkstäder var likadana (skjul som skjul), men nu märker jag jättestor skillnad; Duncan Village är betydligt fattigare än den kåkstad där barnhemmet ligger. Har försökt posta lite videoklipp, men det är omöjligt med det långsamma internet som finns här, så det lägger jag upp när jag är tillbaka i Sverige istället.

Vi har även hämtat den vanliga veckodonationen från matvarukedjan Shop Rite, sorterat detta och gjort matpaket för nästa veckas utdelning, något som tog cirka tre timmar. Säckarna som vi får bönorna i är rått-ätna och det finns alla möjliga otäcka saker bland både riset och bönorna, men de fattiga som väntat på oss sedan förra veckan är otroligt tacksamma för vartenda litet riskorn.

Som vanligt har vi också ägnat kvällen åt att göra vårt eget skolmaterial. Eftersom det inte finns någonting, gör vi allt från grunden. En del pengar går åt att kopiera upp papper (vilket vi gör på köpcentret), så att barnen ska ha något att jobba med. Dessa papper används sedan i flera veckor och på tusen olika sätt - skriv bokstäverna, färglägg figurerna, måla på baksidan, klipp en figur av pappret osv. Inte riktigt samma slit-och-släng-mentalitet som hemma direkt...

Avslutar med en bild: de har inte samma föräldrar, men alla kallar samma person för mamma, och när man ser hur de är tillsammans skulle man inte kunna tro annat än att de är riktiga systrar och bröder.